Föredrag av
Carina Andersson vid
opinionsmötet den 14/2
på Saltängens skola.

Utgångspunkt: Skuruparkens tidiga historia
”Den engelska parken i Sverige under gustaviansk tid”
-Avhandling av fil dr Magnus Olausson ( fritt citerat ur avhandlingen)

”Utvecklingen av den engelska parken först i England och senare i Sverige speglade i viss mån en existensiell kris. Att fälla skog och röja mark för nyodling hade länge symboliserat skapandet av civilisation.

När stora arealer skog höll på att utplånas till följd av ohämmad förbrukning inom järnhantering och för vedelning, insåg man att naturtillgångarna ej var oändliga. Det var alltså en tvingande nödvändighet som fick människan på 1700-talet att sluta betrakta naturen enbart med utgångspunkt från ren vinningslystnad. Naturen blev under Gustaviansk tid ett objekt för känslan och inlevelsen”

En park av engelsk typ vid Ermenonville i Frankrike där Rousseau är begravd gjorde vid en resa ett mycket starkt intryck på den unge svenske fortifikationsofficeren Carl Råbergh. Ermenonville är för övrigt känd som platsen där Rousseau är begravd.

Råbergh fick snart tillfälle att omsätta sina intryck från Ermenonville i en egen engelsk park. 1786 blev han nämligen genom giftermål ägare till en störra lantgård utanför Stockhom – Skuru.

Trädgårdsarkitekten Fredrik Magnus Piper bistod Råbergh vid anläggandet av Skuruparken. Piper var kunglig trädgårdsarkitekt och har även ritat Hagaparken. Skuruparken påbörjades 1790 och avslutades 1792. Bl a byggdes en paviljong. Piper och Råbergh utnyttjade topografins egna möjligheter.

Vad som slutligen kom till utförande framgår av den stora planen:
” Carta öfver Skuru Promenader 1792, författad med compas och steg 1793 av ägaren – C Råbergh”

Parken omfattade nu ett större område som knöts samman av en Promenad. En av huvudattraktionerna var de s k kaskaderna (strax norr om nuv infarten till parken från Tranvägen vid brevlådorna). Författaren Jonas Carl Linnerhielm har både i ord och bild beskrivit denna del av parken

”ur den trefliga hasselns och videt pryda, och denna vilda bäck faller ömsom störtande mot stenar, ömsom mellan vackra stränder där ekar och andra löfträd kasta lockande skuggor på det lena gräset. En täck bro lämnar utväg att komma över bäcken och promenade vägarna fortfara tills man antingen genom ensligare stigar i skogens sköte eller på friare fält åter närma sig ägarens glada boning”

Nu är det 2000-tal och naturen är ännu hårdare exploaterad, bäcken är inte lika vild längre. Fragmentisera inte det som finns kvar utan låt oss bevara det.